DSC_0416What do you get when you cross aquathlon with adventure racing? Swimrun. Ö TILL Ö (Island to Island in Swedish) is the Swimrun World Championships. It covers a total distance of 75km between 26 islands in the Stockholm archipelago and is ranked as one of the toughest endurance races in the world by CNN. 46 stages means transitions are critical and most competitors (in teams of 2) wear wetsuits and shoes from start to finish.

I first heard about Ö TILL Ö a few years ago and following yet another close race with Mat Clarkson in the OWS Aquathlon series, said that we would have to race it together sometime. Step forward Team Huub, 1st September 2014 was that time.

To balance the demands of swimming 10km in the Baltic Sea and running 65km across very varied, mostly offroad, terrain we knew that standard kit wouldn’t be up to the task. Trail shoes for maximum grip on wet slippery rock were a must but just as important was a wetsuit which didn’t restrict the legs too much for the running. Huub have been working with Rasmus Henning to develop a swimrun specific wetsuit. Not available yet, they were kind enough to provide us with two top of the range Archimedes suits in order for us to cut the knees off.

The weather forecast for race day was great. The water temperature in the days just before the race plummeted. With this in mind, we had a quick test swim the evening before the race. It was cold, but after a few minutes I warmed up enough and decided just a trisuit and two caps would be enough. Mat decided to go with an under shirt and neoprene cap.

The short first run to break us up before the longest swim of the day was congested and frustrating. I lost Mat when I pushed forward through the tight packed field and had to stop and wait for him to catch up. Before long we hit the water and it quickly became apparent that I should have opted for warmer kit. I struggled with the cold water and now it was Mat’s turn to have to wait for me.

After the first of many wet scrambling exits we passed the first timing point in a very disappointing position (although we didn’t know this at the time). Half a dozen swimruns later, I continued to struggle in the water, we asked a marshal taking down numbers what place we were. The reply wasn’t what we wanted to hear but we were slowly gaining places.

I was coping with the shorter swims reasonably well and with the longest run (12 miles) and just one long swim late in the race (the so called pig swim) the prospects weren’t too gloomy. With the majority of the swimming in the first half of the course, we knew we could continue to move up the field.

That is how it played out. During the long run we overtook 12 teams. This was despite Mat, quite inexperienced at long distance racing, having GI issues and slowing a bit in the closing miles. Indeed,for the first time I lead the next few short swims after this, having followed for the first 17 swims. Mat recovered well and resumed his position at the front for the last couple of short swims.

11 hours 11 minutes 20 seconds after starting, we crossed the line, just a few minutes behind German Sparkle Party, another Huub supported team. We had gained 43 places since the first timing point and ended up in 31st place, beating our ranking by 10 places.

Kommer till Jönköping i god tid på fredag. Check-in till hotellet, hämta startkuvert och hinner äter glass med familjen innan jag träffar 338 andra och  sen provcykla banan.

Efter cykelturen duschade jag snabbt och gick vi till pasta buffén. Bra mat och mycket av det, men väldigt trist att man skulle behöver betala för en dricka samt kaffe. Med tanken på priset för anmälning och kostnad på extra biljetter till party skulle man tro att de kunde bjuda på läsk och kaffe…

Pre-Race mötet var långt från obligatoriskt. Knappt hälften av startfältet var på plats. Mycket strul med presentation, man kanske skulle har kört en test genomgång tidigare för att kontrollera att allt fungerade. Efter 35 min är det klart och jag går tillbaka till mitt rum.

Inte så mycket att gå genom i mitt huvud inför imorgon, ska köra som det är Kalmar och ser hur det går. Så jag gör iordning flaskor, tri-låda, lägger ut kläder och ställer sen väckarklockan till 5:45.

På morgonen  sover barnen och frun, så jag ligger kvar i sängen och kolla Facebook, Funbeat och Aftonbladet. Vid 06:15 gå jag ner till frukost som skulle öppna kl 06:30. Men jag kunde börja med kaffe, frallor och juice. Vid 06:35 kommer ägg och bacon 😉

Upp till mitt rum, hämta cykel och lådan och gå mot växlingsområde.

Ingen planerad uppvärmning så jag check-in min cykel direkt. Göra i ordning mitt växlings område och sedan vandra runt expo- området och hälsa på medtävlande. Många funbeatare på plats 😉

40 min innan start tar jag på mig min våtdräkt och går mot starten. Trevlig stämning på plats men jag tycker de skulle har haft sim check-in längre bort och med en stort skylt ovanpå “sim check-in”.

Simning – planen var att ställa mig längst till vänster och undvika allt stress med en masstart. Trodde på en tid på ca 27min. Eftersom alla senior och elit ställde sig till vänster placerade jag mig i mitten och hoppades på en bra start. Vet ej hur länget vi trampade vatten, men jag lyckades hålla alla på sidorna av mig. Startsignalen gick och jag gick ut hårt under ca 200 m. Fanns ingen till höger om mig 😉 dags att andas vänster och kolla läget. Var jämnt med ledande grupp. Smög upp bakom men trivdes inte med all kontakt. Gick ut till höger och vid den första stora bojen kunde jag ta mig upp bakom ettan och med resten till vänsters. Där simmade jag tills vi rundade de två yttersta bojarna. På väg tillbaka gick jag upp bakom igen men trivdes inte bra och bestämde mig att simma lugnt in i mål de siste 600-750m. Kom upp sjua av alla och först i H40-44 med tiden 26:53.6.

T1 – här tog jag det väldigt lugnt. Av med våtdräkt, på med bandana, hjälm och solglasögon och sedan skorna. Fick en motivationskick när Richard Carlsson sprang upp ur vattnet efter mig 😉 Innan jag tog cykeln klämde jag in en gel. 2:19.3

Cykling – bestämde att köra ungefär som i Kalmar. Lugnt fram till starten av den LÅNGA stigningen. Men så långsamt hade jag ingen aning om att det skulle bli. Ca19-20 upp till en övergång. Under tiden åt jag en bar. Kunde öka lite till 24 upp till rondellen och sedan ner till 20 igen. Vid 7km kom första utför. Där kunde jag börja cykla på riktig. Riktig varmt var det. Drack en hel flaska under första varvet enligt plan. Första varv tid ca 41:36. In på varvning tog jag en ny flaska. Vad dåliga de flaskorna var. Klämde som en öl burk och nästan omöjligt att fylla min areoflaska. Kunde öka lite uppför den långa stigningen på andra varvet och äter en bar till. Andra varvet tog 41:04. Tredje varvet var lite tuffare. Fick hålla tillbaka lite på stigningen, skippade en bar och det blev 43:24. På sista varvet började jag kämpa emot en kramp på insidan av vänster lår och bestämde att försätta att ta det lugnt på sista stigningen. In till T2 3:18:58 och en varv tid på 43:19. Och en cykel tid på 2:49:33. Placering från varv till varv bli sämre och sämre från ettan till 4, 10, 16 och 19. Drack 5.5 flaskor under löpning och 2.5 bars…

T2 – gick bättre. Av med hjälm, bandana och cykel skorna. På med löp skorna och min TYR keps och plockade upp tre gels då ingenting skulle bjudas på bana. 2:41 lite orättvis att Masters fick spring 75m med cykel både in och ut och motion och elite fick gå 1-50m

Löpning – planen att stanna vid varje vätskekontroll och ta en gel vid varvning efter 5, 10 och 15. Jag fick en problem med fart blind och lämnade T2 på 4:05/km!! Det tog 6-10 minuter innan jag kom upp till 5:05. Drack en sport och en vatten vid första langning. Inte förra 3-4km var jag upp på 5:25-5:40 som var mitt plan. På andra lagning tog jag 2 sport +1 vatten som jag gjorde sen på resten av depåer. Första varv på 26:24. Lite väl snabbt men det kändes bra. Andra varv var stabil och rolig med så många glada funktionär, publik och medtävlande, tiden 30:25. Ut på tredje varv fick jag en lite känning i höger knä. Då började jag springa mer på tå och det gick över efter ett tag, tredje varv tid 31:43. Ut på den siste varv och jag känner mig stark. Bli omsprungit av många med visste inte om de kom ikapp eller ligger ett helt varv efter. Hade varit bra med färgad armband så alla visste vilket varv alla var på. Tappade lite siste varv, men tror det var med längre paus på depåer, 32:27. Tappade två placering på löpning i den siste varv men jag är nöjd med min insats. 159:10 är ca 7min snabbare än Vansbro.

I mål som 21 av 29 startande H40-44 och en totalt tid 5:21:48 och ca 100 plats bland alla herrar.

Såg ingen fotograf vid målgång men hoppas det bli en bra bild där. Minns inte heller att någon hälsade mig i mål, saknade det från Vansbro! Sedan var det själv plock med finisher t-shirt, trist men ok. Svartvit var de. Med tanken på SM  kunde de ha varit Blågula istället.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAYesterday I had the pleasure of swimming in the Vansbrosimningen, the world’s largest swimming event held annually in Vansboro, Sweden. An astounding 16,000 people participated in the race and even more folks came out in support of training partners, friends, and loved ones. Yet in spite of the event’s size, the race managed to keep an intimate feel, making for a really wonderful experience. This was felt in the group singalong’s to music performances, communal seating at the lunch, and all the great conversations in the starting queue.

The race was also terrifically accessible. This past summer I had mainly been training for freediving, so the idea of an intensive aerobic race was at first intimidating. But then my buddy, a native of Sweden, told me how most of the “competitors” are participating for completion, not PRs, and that there will be a range of ability levels. Plus, a 3 kilometer swim seemed to be within my grasp with my basic fitness. So a week before the race, I arrived in Sweden to sight-see and then “suit up” for a long swim in two rivers that intersect in the town of Vansboro. 

Of course, as life often goes, there were a couple change up’s in my race plan. The first was due to Mother Nature. The Swedish summer of 2014 is proving to be uncharacteristically cold. So much so that the race organizers decided that it would be safer to cut the race by half, to 1.5 kilometers, something that had been done maybe a half dozen times in the near seven decades of the race. The organizers also decided to allow swimmers to wear not just their ordinary wetsuits, but also neoprene gloves and boots. And it was indeed chilly. The day of the race the surface water was a cool 13.5 degrees Celsius (or about 55 degrees Fahrenheit).

The second unexpected change up came about due to another mystical force: my own drive for ridiculous adventure. As I watched the competitors swimming in the morning heats, I was fascinated by the handful of swimmers that chose to do the race in nothing but a swimsuit, swim cap, and goggles. “Brrrr” I thought, and then curiosity set in. How would it really feel to swim that distance in such chilly water? After just a few minutes of thinking on it, I knew already that I wouldhave to answer this question myself. As I stood among my fellow racers at the start, all in their warm wetsuits, I cracked a few jokes about my “bioprene” wetsuit and wondered just how silly I might look if I had to be pulled out of the water due to hypothermia.

So how did the race go for this budding “polar bear” swimmer? Quite well in fact! It was rather chilly the first 100 meters, but after that, I was slowly able to move from a “wading” breaststroke to a full stroke with my face dipping into the water. Yes, the first few times I had an involuntary contraction to gulp water due to the shock, but this eventually went away. My skin stung a bit as well for the first couple hundred meters, until the feeling just faded into the background as any other sensation of discomfort you might feel as you push your body. A couple times I felt a slight pain in a random joint, such as my collar bone or wrist, but this too went away with a few quick stretches in the water.

After the initial adjustment to the water temperature, I settled into a steady stroke and enjoyed the race experience. It was a lot of fun to glide down with the current of the Vanån River for the first 500 meters. People on all sides of the river and above on a bridge cheered us on, and the race support staff were never far thanks to a system of wooden floats that had been constructed to line the entire race. Then, when I and the others “turned the corner” to start swimming upstream on Västerdal River, things started to get a bit more challenging. The current now worked against me, so I had to push a bit harder with my stroke, and this I felt in my cold-tightened muscles. So too did the pack come together to form groups of swimmers that required you to bob and weave if you wanted to pass. Swimming far outside in the center of the stream often was not an option as the current was strong enough to make passing a real challenge. I did receive a few kicks in my side, but nothing too painful, and I did unintentionally give out a few kicks myself.

At about 1000 meters, I began to feel rather tired, but with just 500 meters to go, and a cheering crowd, it was easy to “psyche” myself into action. I thought about how good it would be too finish, and I even picked picked a distinctly dreadlocked fellow participant as my imaginary rival to push my harder. The last 500 meters flew by like rhythmic dream. Kick. Hang. Pull. Repeat. And then suddenly I was at the finish line, beeping my microchip bracelet on the timing sensor. OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I had been warned that the first few steps out of the water could be disorienting, especially since I had gone without a wetsuit. I’m glad I had been told because my first 5 or 10 steps were indeed wobbly!  I stayed on my feet, picked up my medal, and went for a celebratory hot shower and Swedish waffle.

My goal for the race had been to survive, and, ideally, swim the shortened Vansboro in under 35 minutes. My final time?  34 minutes, 59 seconds.  Mission accomplished.  I’m looking forward to the next time I get to swim Vansboro, and maybe, just maybe, I’ll see about swimming the full 3km in my “bioprene” wetsuit when that day comes.

by Mark Gibson